Sipahh

Varför titeln? Jag tar mig en sipahh nu - som även är årets första. Jordgubbssmak, för övrigt.
Dagens inlägg kommer lyckligtvis ej handla om mitt sipahh:ande, utan om det värdefulla ordet uppskattning.

Tillåt mig (jag kommer göra det i varje fall, så er tillåtelse spelar egentligen ingen roll) att utgå från det jag lärt mig sedan jag tog studenten; När man har ett jobb lär man sig att uppskatta helger. När jag gick i skolan var helg och vardag vilket som, då det fanns lika mycket av det sociala livet och de roliga sysselsättningarna på båda delarna. Att helgerna under skollivet kändes korta spelade inte mig någon roll, då jag snarare längtade tillbaka till skolan. Numera är helgerna den enda tid jag har till mig själv, och då gäller det att få in många sysselsättningar. Än så länge har jag icke fått pli på det där med prioritering och tidsfördelning, vilket innebär att jag istället sitter långt in på natten och gör de saker jag vill göra - för att det är så kul, givetvis. Ja, jag syftar på bland annat bilddagboken. Vardagarna går ju åt till jobb, träning och så kallade "hus- och hemsysselsättningar", vilket får mig att komma in på (här kommer dagens schyssta övergång - check) en annan uppskattning - en uppskattning jag sällan får; Uppskattning av utförda tjänster.

Det senaste exemplet kan hämtas från dagens arkiv, nämligen från de timmarna jag - direkt efter att jag klivit upp ur sängen - lade ned på att städa (plocka undan saker, dammsuga flera delar av huset, m.m.). De familjemedlemmar som var hemma såg mig göra detta, men gav mig inget pep-talk eller tack efterråt. Detta är jag dock oerhört van vid, och det är förmodligen därför som jag ej sitter och muttrar för mig själv just nu.

På tal om uppskattning av utförd tjänst, så skall Snygga Kläder Efter Jobbets agerande under gårdagens kväll uppskattas till max. Jag berättarden korta versionen; Istället för att ta det lungt i mitt hem under kvällen åker jag till TEG för att hålla Johan, Marcus och SKEJ sällskap ett tag. När jag får se på filmen som redigeras, och en borrmaskin och en kuk dyker upp i samma stund som jag stoppar en nacho min mun, sätter jag i halsen och hamnar i en annorlunda ställning som gör att jag dessutom får andningsuppehåll. När jag ligger under stolarna hör jag hur deras skratt försvinner i fjärran, och hur det övergår till "Kaiser?! Fan, hon andas ju inte!", känner jag hur min kropp gör smärtsamma ryckningar. Fredrik lyfter upp mig snabbt som satan och vet precis var på bröstkorgen man skall trycka - och vips är jag tillbaka. Stackarn, han som hade varit nojjig hela kvällen över att vakterna skulle se mig därinne. Bortsett från Fredriks hjälteinsats skall de andra herrarna också ha lite cred för att i humorns klimax kunna skärpa till sig för att jag eventuellt ligger och dör när de gör skolarbete.

Av Fredrik fick jag sällskap till sista bussen hem - som jag visserligen missade. Under promenaden till mitt hus hade jag förfärligt ont, men det enda jag kunde tänka på var vilken bra vän Fredrik är, som dessutom låter mig kleta gegga i hans öga. Jag hade inte låtit vem som helst göra det, i varje fall.

Att göra någon sällskap, även om det är en kort promenadsträcka, är en oerhört fin gest. Åtminstone i mina ögon. Förresten räckte min sipahh bara i 20 cl. Jag som hade en halvliter mjölk (i Kaiser-glaset) att se fram emot. Det är ok.