Praise the Lord

När jag under morgonen och förmiddagen och ännu senare några gånger då och då vaknar blir jag full av hets och kan döda för att få i mig litervis av vatten. Dessutom är jag väldigt mån om att få i mig Snickers. Var det krogkväll igår? Svar ja. En studentskiva med bibeltema, närmare bestämt, därav "Praise the Lord" som titel. Det hände ju att man sade det ett par gånger på dansgolvet. 8-)

När jag är på fötter märker jag efter en stund att jag är ännu hesare än igår. Lite så där målbrottshes. Ganska mycket på det sättet, vill jag hellre påstå. Dagens så kallade höjdpunkt var den flera timmars långa promenaden i stan - den här gången valde jag Södermalm, och jag valde att vara själv. Under tiden nynnade jag en del på Rammsteins Mein Hertz Brennt och Håkan Hellströms Kär I En Ängel. Att två så olika låtar kan växla så ofta som de gjorde.

Vad ledde promenadens tankar till? Jag kom på att jag är ett svin som är elak mot personer jag tycker väldigt mycket om. Nu har jag slagit ytterligare en av dem (och denna gång utan anledning, men jag skyller på spriten). Slagit vänner har jag visserligen gjort förut, men den här gången blev det en sådan där ordentlig träff. Tog i gjorde jag inte ens, så jag blev än en gång bevisad på att jag är starkare än vad jag ser ut. Men som sagt, jag skyller på spriten. En annan sak jag tänkte på är att jag har det väldigt svårt att göra något åt hur jag ser ut, men förmodligen har de flesta det, och därför pratar jag inte om mina bekymmer. Jag vill inte verka märkvärdig.

Efter ett längre tag hade jag klivit upp på en av Södermalms högre plätter, och lade märke till att jag gick utanför en byggnad som jag har något minne av. När jag studerade fasaden tyckte jag att den såg bekant ut, att jag förmodligen sett den på bild från ett längre avstånd. Det är en stor byggnad, så det dröjde lite tills jag kom till dörren, där jag kunde läsa vad det far för slags lokal. Texten fick mig på helt andra tankar - Södra Latins gymnasium. "Javisst ja", höll jag på att säga högt för mig själv. För fyra och ett halvt år sedan hade jag ett par tankar och funderingar kring att börja gro mina gymnasierötter där. Så blev det ju inte. När jag fortsatte fram med min avslappnade gångstil på de stenbelagda gatorna reflekterade jag lite kring varför det inte blev så, och vad jag hade gått miste om, om jag hade läst musik på södra latin. Om det kunde ha funnits andra sätt för mig att exempelvis ha börjat lyssna på sånt där, känt den där, tyckt så där, gjort det där, m.m. etc. o.s.v.

Det kan tyckas vara det mest onödiga att tänka på, för man kommer ju aldrig få reda på hur det kunde vara annars. Vi lever inte i filmen The Butterfly Effect, men jag kan minnas från de flesta av de tillfällen då jag gått och lagt mig, att jag ligger och funderar hur alla skulle ha det om ett visst skeende hade varit annorlunda, och att vissa saker alltid kommer att förbli. Som när Ashton Kutcher inser att Amy Smart alltid kommer finnas i hans liv, vad han än ställer till med, och hur han än gör förstör han alltid för henne. Nu slår det mig än en gång, att mitt liv trots allt verkar vara som i The Butterfly Effect, när jag tänker på hur banden är mellan de nämnda skådespelarnas roller. Men hursomhelst, hur onödigt det än kan tyckas vara avsätter jag min tanketid till det, för jag gillar det. Det får mig att uppskatta mer och mer saker i hur livet ser ut nu.

Med tanke på att jag var på Södermalm av Stockholms alla ställen kunde jag inte låta bli att tänka på att de flesta minnen (av många) man har härifrån är fylleminnen. Och så går man så här i efterhand och är antingen full av ånger eller tidig nostalgi gällande dessa så kallade minnen. Men det är ju den åldern nu. Den har varit bra länge, och lär fortsätta mycket längre än så. Den tar väl slut någon dag, men nu bekymrar jag mig inte över mitt drickande. Så många sönderslagna kroppsdelar på mig själv och andra har inte hindrat mig till att fortsätta. "Jag var full och jag var dum och jag ramla på allt", som Håkan hade sjungit det, men även som han fortsätter att sjunga – att man en dag faller för långt, men man tar sig upp igen, och då blir det den maximala hastigheten. Det stämmer ju så väl, så väl.

Jag kom även att tänka på hur jag såg ut när jag gick omkring. Antingen såg jag ut att vara full av sorger, eller så är det spriten som spökar. Det må vara så att jag sedan en alltför lång tid har sorger som jag gått och burit på, men med tanke på hur sorglöst min attityd agerar, skyller jag på spriten. Nu också.