Regn är bra

Ett tag senare, när jag efter mitt glada tänkande funderade på att slå på TV'n och spana in vad Morgonsoffan hade att bjuda på, får jag SMS av Lee att det går en buss till stan om en kvart - jag accepterar, tar på mig sjalen och jackan och kilar iväg. Fan vad jag tycker om alla sorters väder. Jag trivdes så mycket med allt trots att det var mulet och regnigt. Skulle det vara soligt och jag behövde kurera mig i min säng skulle jag få dåligt samvete för att jag inte var ute och gick denna soliga dag, men att känna att sin huvudvärk precis ha släppt och därefter gå och ta en promenad strax efter att det regnat är ganska underbart, om jag får säga det själv.

På vägen in träffade vi Mojje, pratade fester och om manager-yrket på tåget. Jag köpte Snickers och juice, var med Lee på bland annat Dramaten, och åkte mot Täby igen vid tre. Hem åkte jag dock inte, utan satt på en av Gribbylund Centrums pizzerior och åt pizza med Katten Jonsson. Sedan satt vi på en bänk utanför hans lägenhet, och efter det åkte jag hem. Sov, drack en halv liter vatten, vaknade, drack en halv liter vatten, vaknade, drack en halv liter vatten. Så där höll det på ett par timmar. Åkte efter ett par timmar iväg till Vallentuna där IoTV skulle spela på Våning Ett, och där befann man sig i gott sällskap och ett par bira. Kvällens random den dagen var att Jessica Krantz dök upp och ville dansa med mig (Jessica Krantz och jag lekte när vi var små, då hon och storebrodern hennes – som i sin tur gick i min högstadieklass – bodde bredvid mig. Vi hade tappat kontakten en smula, så att säga). Dagens beröm kom från Elise. Det handlade om mig och Henric, men jag tänker inte förklara. Hursomhelst Elise, tack – jag kände mig verkligen duktig på det jag gjorde.

Klockan två följs jag, Törnros och Jackie åt på bussen. Nattbussen gick dessvärre inte hem till Jackie och mig, och Jackie är inte den som kan tänka sig att promenera en längre bit från Täbyvägen, så jag gick med på att åka till Danderyds sjukhus och byta till den nattbuss som går hemma i vårt hood.

Jag brukar leva med att bejaka så mycket som möjligt – det brukar resultera i äventyr.

Ohja, äventyr blev det. En ordentligt berusad kille i vår ålder går runt och hälsar på alla som han ser, och lokaliserar oss så fort vi gått in i väntsalen. Han presenterar sig som Ludwig Andersson, och vi säger att vi heter Jackie och Kaiser. Denne Ludwig häver direkt ur sig att han inte tror mig efter att jag svarat ja på frågan ”Är DET Du?” – där ”det” syftade på ”Kaiser”. Av någon anledning kändes det värt att försöka övertala honom, eftersom jag kände igen honom (framför allt hans röst). Kanske var det jag som inte mindes honom riktigt. Han frågar om jag känner en Andreas Sundberg. Givetvis gör jag det, det är ju min gode vän Haddde. Ludwig berättar om att Andreas Sundberg ofta berättar om denne Kaiser, och att Ludwig då varje gång trott att det var en kille som det var frågan om.

Gissa om jag kände mig nöjd.
Det bästa är ju att det inte är första gången någon trott att Kaiser (d.v.s. jag) är en kille.

Nåväl. Jag vågade inte släppa killen ur sikte, så jag tog med honom och Jackie hem till mig, där vi åt nudlar, drack vatten och tittade på The O.C. – ett självklart val eftersom Ludwig var otroligt likt Adam Brody. Vi somnar klockan sex, tio ringer min väckarklocka, fem i tolv åker jag till stan, och Jackie och Ludwig stannar för att (åtminstone för den sist nämnde) sova ruset av sig.