Fredag efter fredag

Det slog mig idag att jag inte gillar dagen.
Gnälliga textsamltal (endast vissa gånger får jag ut något av det), och det är allt som händer i skolan.

Lunch. Gott gott gott, men jag tar för mycket.

Åk till jåbe. Jobba övertid för att jag måste. Svara "nej, jag är för trött och för fattig för att vara med er" på alla sms om kvällen.

Samtidigt måste jag vara tydlig med min uppskattning. "du vill spendera en fredagkväll med mig och några glas? Tack tack tack, det värmer. Jag skäms för att jag inte frågar dig oftare."
"tack för att jag får ett arbete, tack för att jag får jobba över, för varenda timme är viktig för en timanställd som jag".

Det är svårt att visa det. Man tycker att allt glider på, tills den dag när någon säger ifrån.

Sen det här med hur jag ser ut. Jag får höra att jag ser ut som ett förskolebarn, just på grund av magen. Förskolebarn har proportionella kroppar, bortsett från magen, där babyhullet ofta sitter kvar lite längre. Min mage bara växer och växer, och jag vet inget fel jag gör. Vissa har frågat vilken månad i graviditeten jag är i. Undra om mitt ansiktsuttryck dåkan beskrivas i ord. Ögon talar förnedring, misslyckande, besvärlighet.

Det är pinsamt när man ser vad folk stirrar på, och när mobilen inte hänger nedanför kroppen, utan den ligger på magen. Axelremmen på väskan trycker in den så det ser förtaskeligt ut.
Inte hjälper det heller att hålla armarna i kors för att dölja för en själv. Händerna blir fria och kan lätt greppa tag om allt jävla.. hull, kan man kanske kalla det.

Det går inte att dölja med kläder längre. Att jag går i stora T-shirtar (men varierar olika typer av tröjor) är för att jag trivs väldigt mycket med det, men på senare tid har jag fått lägga alla andra kläder åt sidan - lite klokt vill jag se ut att kunna klä mig. Det tråkiga numera är att dessa större kläder inte längre hjälper. Jag behöver nog inte gå närmre in på någon förklaring gällande det.

Som tidigare sagt: JA, jag tränar, så skippa den responsen. Träningen biter inte längre, det har jag ju sagt. Pengar till specialkost av diverse slag har jag ju knappast råd med. Ja, jag äter hälsosamt, om någon undrade det. Jag kan svara ja på frågan om jag äter lite mindre än vad jag gjorde till skolluncherna när jag började den här terminen.

Jag kan inte förstå vad jag gör för fel. Jag bölar och bölar, och orkar snart inte längre (där kom den klyschiga meningen). Jag kan inte heller prata med någon om detta, för återigen känner jag då bara att jag verkar mer märkvärdig, och responsen brukar ändå opftast bli "men jag har problem med det HÄR, jag är inte nöjd med mitt utseende heller..."

Jag kan inte komma på ett lämpligt ord för hur jag känner när jag tänker på hur jag såg ut när jag var 15, 16, 17. Jag fick höra hur förvånade folk var över att man kunde ha en sån snygg mage som jag hade då. När jag tänker efter var det också åren jag fick veta att jag var väldigt attraktiv. Inte för att jag bryr mig. Det är så ofta nuförtiden som jag inte vill ha någon närhet alls, och skäms som fan när någon är nära. Men säger jag något, då försvinner personen helt och hållet, och kommer aldrig komma närmare än 70 cm.


Så, det var det. Nu kan jag kanske vara samlad för resten av kvällen, när jag skall sysselsätta mig med något som inte kostar.
Tack till de som vågar vara nära mig. Vissa är rädda för att jag skall slå vedebörande. Gode Gud. Jaja, jag är ju absolut inte rädd om andra, nejnej.