Han är ett äckel...

...men det är ok, eller hur var det nu?

Efter jåbe drog jag till Filmhuset efter en timmes väntan inne på 7-eleven på Mitra. Där ser vi en afrikansk film som jag ville skratta till, men ingen annan i en seriös publik skrattar, så det skulle kännas dumt. Filmen var från '87 och var obegriplig.

När filmen är slut glider vi tillbaka till Banérgatan för att kliva på bussen. Längs Valhallavägen kliver det på en grabb som ser ut att vara snäppet yngre än jag. Med ens börjar vi skämta om hans ordentliga skäggutväxt med kurdiskt ursprung, men jag hejdar mig lite innan jag hinner skratta och spinna vidare på judeskämt. När han går förbi mig och Mitra ser jag nämligen vem kukhuvvet är. Det är tredje gången jag ser honom på fyran nu - hur rimligt är det i en storstad som Stockholm att stöta på någon flera gånger vid olika tillfällen?

Grabben i varje fall, är den som i våras äcklade sig som fan på mig (detaljer kan ges vid efterfrågan) på bussen i februari detta år. Den gången när inte en jävel hjälpte när jag skrek. Den gången jag hatade det faktum att man inte fick gå omkring med kniv på sig. Han skulle fan veta att man kan få konsekvenser av att ge sig på Ellen Kaiser. Herregud, fråga vem som helst från i midsomras (särskilt Larsson, Sonny, Marcus - din livrädda lille skit :) - och framförallt Henke - puss). Men nu är det ju så att jag inte vill hamna i brottsregistret för att ha brutit mot knivlagen, samt stuckit någon med kniven i benen (inget hot här inte, den hade åkt rakt in utan att han såg det).

Det värsta problemet kanske var att jag hade dåliga vibbar redan när jag klev på bussen. Mitra valde den plats där det hände. Jag satt visserligen inte innerst, men trots det så mådde jag konstigt. Vi satt där en gång förut också, men Mitra, du gör inte något fel, det är inte det jag försöker få fram. Det tråkiga är bara att jag blir... nja, jag vet inte hur jag känner riktigt, men what's a nigga gonna do. Nu kan jag ju passa på att tacka min mamma för att hon aldrig sätter sig med mig där, och att jag kunde ringa henne efter tågresan hem till Täby och prata om det här.

Det tråkiga i alltihop var att han gick tilbaka fram i bussen och satte sig bredvid någon annan, och jag förstod vad som skulle hända. Mitt hjärta dunkade fortare - skulle jag gå fram och agera, lura bort honom därifrån? Tjejen/kvinnan gick liksom jag och Mitriz av vid Östra, tack för det.

För att få ur lite till drog jag ut och sprang en vända innan Filip&Fredrik. Förstås blev jag nästan gråtfärdig när jag sprang, men det förvånar mig ju inte riktigt. När jag är arg vill jag för mig själv, och när man springer producerar kroppen något ämne (googla det för intresse) som utlöser...greyz. Det händer rätt så ofta att jag när jag springer och tränar tänker på hur arg jag är över saker och personer och händelser och you know the shit.

Jag vill slå ned allt och alla dessa. Ge dem vad de förtjänar, för jag förtjänade tamefan inte allt det där. Men det gör mig lite illa till mods samtidigt, för mitt egentliga jag är inte någon som vill skada en annan människa på det sättet.