Söndagsspya

Tydligen är det nåt visst med mig och att kräkas på söndagar.

...Vidare.
Jag hade glömt att ställa tillbaka klockan, så jag tror att jag går upp sex, men jag går upp fem på morgonen. Är ute och går en timme i regn och morgonmörker (då det är väldigt mörkt och tyst). Känslan jag bar på var att jag var den ensammaste vaken på Gribbylunds gator. En söndagsmorgon kan man inte begära mycket mer. Det var inte meningen att det skulle bli en tidig promenad. Jag skulle till Henning, men när bussen inte hade kommit efter nästan en halvtimmes väntan gick jag tillbaka. Varför det här tog en timme var för att jag skulle gå på bussen två stationer bortifrån min, och anledningen till att bussen inte rullade in var för att min tid inte stämde med den egentliga tiden.

Jag somnade om i min säng, och vaknade efter en hemsk dröm. Björn försökte döda mig i någons kök (kan inte komma på vems det var), och lyckades kasta massa knivar in i mig. Jag ryckte känslolöst ut dem, och inget ärr syntes, vilket jag där och då tyckte var synd eftersom ingen skulle tro mig efteråt om de inte fick se några sår. Det var väldigt obehagligt, för det var verkligen krig mellan oss. Jag var lite bekymrad över drömmen när jag vaknade.

Vidare. Jag sover löst i några timmar senare i hopp om att sova bort den huvudvärk som hade uppstått. Huvudvärk och ingen baksmälla, som vissa tycker om att relatera det till. Detta fungerar inte, och efter många viljor att genomföra detta så kliver jag upp, klättrar ut ur rummet, går skakandes och kallsvettandes ned för trappen och inser att jag inte mår så bra after all. Mina armar skakar när jag tar en tablett och ett stort glas vatten. Jag orkar inte ta fram en skål att kräkas i, så jag släpar med mig en saltig odiskad skål från syskonens gårdagspopcorn. Jag låser upp altandörrn, öppnar den, sätter mig svettig och dan på golvet framför och försöker bli nedkyld.

Pappa hittar mig, och börjar genast ta hand om mig. Han hämtar en annan skål och kyler ned mitt huvud och mitt ansikte, ställer bra frågor om hur jag mår. Han går med mig mot matsalen och sätter mig på en stol, och där kräks jag upp vattnet jag druckit. Det var det enda jag kunde kräkas upp - missfärgat vatten, och det, mina vänner, stinker så fasligt mycket värre än spya, sanna mina ord. Jag minns första gången jag spydde i TEG - den spyan som var lila efter några deciliter rå blåbärssylt - den spyan luktade fanimej fräscht, såna skall man ha.

När jag anser mig färdig med denna tömning drar pappa igång världens medeltidskur. Hear this, och LÄR:

Han fyller en skål med varmt vatten och säger åt mig att köra ned händerna i det. Samtidigt sätter han klädnypor på mina lilltår. Ja, detta ser jätteknasigt ut, men av en vettig anledning görs detta. Kroppen får signaler om att händerna måste kylas ned, och detta görs genom blodet. Hurdå? För att det skall få plats mer blod i händerna vidgas blodkärlen, och därmed drar blodkärlen i pannan ihop sig, vilket medför att huvudvärken försvinner. Smärtan jag hade i huvudet var så hög att jag inte kunde känna att tårna var illa ute, men hjärnan måste nu fokusera på att ta hand om dessa hopklämda figurer på mina fötter, vilket också drar bort smärtan från huvudet. Inom tio minuter började det göra fasligt ont i tårna, och jag var inte lika varm som innan=min kropp hade hjälpt mig. Tips från coachen är att pröva det här.

Jag älskar människokroppen. Den är fantastisk.

Hela dagen fick jag ligga i sängen idag. Jag läste skönlitterärt, jag läste skolböcker. Det enda tillfället jag gick upp vid var när jag gjorde fisksoppa, grönt te och tog fram två pepparkakor. Det här ställde jag på en bricka och tog med upp. Åt det och smsade med ett par stycken. Däribland Tönth, hon var med mig från den jobbiga stunden i matsalen. Första smset var om Nisse, så det var på den vägen.

Från och med klockan sju och fram till klockan nio låg jag i sängen ännu mer, för att titta på TV. Sist var Parlamentet, dessförinnan Hål I Väggen, men först ut var Kalla Fakta, som idag handlade om Discobranden i Göteborg för tio år sedan (tio-årsdagen är på onsdag). Jag minns att vi pratade om det där i skolan (jag gick då i lågstadiet), och att jag såg det på nyheterna. När jag fick se att det här skulle visas på TV igen tvekade jag aldrig att se det. "Tio år i din ålder är ju en väldigt lång tid", för att citera min mamma när jag ringde henne efteråt och pratade om det jag sett. Dokumentären var allt annat än dålig. Jag har aldrig varit så fängslad av något på TV. Den fick mig att känna mig involverad, trots att jag var nio år och i Stockholm, inte alls berörd av tragedin.

Jag invigde mina nya hörluorar idag som sagt. Lyssnade på arabisk musik och ett soundtrack från stereon, och lite blandat vid datorn nu. Invigde datorlyssnandet med en Metallica-låt, vilket var väldigt givet eftersom hörlurarna är Skullcandy designade av Metallica themselves. Min 19-årspresent av mina föräldrar, kan tilläggas. Jag är nöjd över dem, trots att jag fick gåvisen nästan ett halvår senare.