Denna generations ungdomar

Det finns ju en stor nackdel till att tillhöra denna. När man på jobbet eller i skolan får i uppgift att sköta någonting på en dator så uppstår okoncentration. Om man är hemma finns det så mycket "jag skall bara" innan maten, innan läggdags, innan ivägåkande. Vad det är jag pratar om?

Fucking jävla facebook! och så den där bilddagboken. För att inte tala om bloggkoll.

Facebook - tydligen måste man veta allt om alla, för jämnt får man frågan om jag varit inne och läst den här personens kommentar på den här personens bild på den här personen som gör det här tillsammans med den här personen (nu är det alltså olika personer varje gång i den där meningen).

Bilddagboken - klart som fan att jag älskar det. Men jag är inte så förtjust i att det tar upp för mycket av min tid, då jag känner press att lägga upp det där och det där och det där. Började det jobbiga när jag fick min första kamera eller när jag lockades till bilddagboken? (den skyldige/-a känner inte till att de är skyldiga)

Bloggkoll - såklart det är revolutionerande. Det är dumt att man känner sig fett efter när man inte gått in där på tre dagar. Dum-dum-dumt är det här tänket "men jag skall ju träffa Peter nu, jag måste veta vad det är han har tänkt på på sistone!" Alltså.

Bloggandet i sig - orka att orka med åtsägelserna av folk som vill att man skriver oftare, även när man inte har tid, eller dessa som tvingar en att skapa en och kladda järnet, med argumentet att de måste få veta vad vi gör, hur vi mår och hur vi ser ut. Fan, i den världen kommer allt leda till att man bara har kompisar över nätet. Shit. Det är ju annars bara att ringa eller skicka ett textmeddelande och fråga allt det där. Åtminstone är jag en som uppskattar varje samtal.

Inget jävla trams nu tack, i stil med "men om det är så jobbigt så sluta då." Jag sade fan aldrig att det var jobbigt. Facebook kan få mig att skratta, bilddagboken är något som många accosierar mig med, bloggkoll är genialt, och eftersom blogga är det nya verbet för att föra elektronisk dagbok måste jag ha gillat det sedan 1995, då jag fick min första dagbok (i pappersformat, om ni inte hajade det). På nätet skriver jag visserligen inte fullt ut och om allt. Folk skulle bara rynka pannan om någon skrev så öppet.