Fars dag-incidenten

Jag har nämnt kort om något som hände på fars dag, men har ej berättat allt. Här kommer allt väsentligt i varje fall.

En farbror och farmor är gäster, vi sitter och fikar. Muffins och tårta, kaffe och saft. Hell yeah. Allt är i sin ordning, vi pratar om bra saker. Många gånger när släktingar är i närheten känns allt som en slags intervju. Jag bara sitter där och svarar på frågor. Är ganska ful och ses tämligen intressant.

För den som ej vet kan jag ge lite information om en av min farmors egenskaper: I sitt prat är hon oerhört spontan. Sällan tänker hon efter innan hon säger något.
Just detta gav en förödande konsekvens den här dagen.

Farmor till Pappa: - Du kan säkert följa med Ellen när hon tar bort sina märken i ansiktet.
Pappa, Patrik och Julia (Viola har gått från bordet) opponerar sig med en gång mot henne. Julia hävdar att Ellen verkligen inte skall ta bort sina FÖDELSEMÄRKEN (alla tycks vilja kalla det prickar, och det låter så jävla missbildande. Födelsemärken är ju åtminstone naturligt, fast inte att de är klementinstora mitt i ansiktet). Hon tycker inte att jag skall ta bort dem, för då skulle det inte vara jag längre. Jag förstår kärleken i det uttalandet, men schysst att man accosieras med två missbildade födelsemärken.

Patrik blir småarg och skäller ut henne: "Du vet verkligen aldrig när man skall hålla käften", "Kan du inte säga nåt bättre än det där kan du bara sitta och vara tyst".
Det gjorde ont i mig att se henne bli utskälld.

Pappa sade att hon inte skulle lägga sig i det där, att Ellen inte ens yttrat sig i frågan om "de där" skall bort eller inte, och att det är mitt beslut och ingen annans.

Patrik ställer sig vid mig och säger att jag klarar att går dit själv. Att jag är 20 år, kan tänka helt klart utan någon hjälp. Kan fatta ett beslut på egen hand.
(okej, jag är 19, men jag säger inget, för det skulle verka som att ajg inte uppskattar att han ställer sig på min sida i det här)

Själv sitter jag helt tyst, lägger inte in min åsikt. Jag berättar inte att jag i maj/juni började tänka att det nog var livsnödvändigt för mig att opera bort dem. Likaså det på baksidan av örat. Orsak: Cancer kan lätt bildas i födelsemärken av den typen, och sitter de så där nära hjärnan är risken stor att det slutar illa, och det vill vi ju inte.
Dessutom blir de bara större och större. Den övre är en irritationsfraktor, då jag kan skymta den när jag tittar.

Jag sade inte att jag äntligen lärt mig trivas med dem. Att de kännetecknar mig, liksom små drag hos många, som en glugg, en flisa i tanden, ett ärr... sådana små saker man lär sig att inte lägga märke till.

Det som skedde skulle kunna spelas upp med värsta slowmotioneffekten och dämpning av ljudet.
Jag är i mitten av bilden. På vardera sida ser man hur det slängs saker och onda ord i luften. Vad som sägs kan inte urskiljas, för man ser det allt visas i en långsam frekvens.
Jag sitter stilla. Ljudet är dovt. Det enda på mig som rörs är min ögonlock, som sänks.

Det är för tidigt att gråta. Ser de att jag gråter går ännu ett bråk igång. Fast de vet att jag blir ledsen över vad som sagt/sägs. Jag vet att jag snart kommer befinna mig en våning upp. Där måste jag hålla mig i skinnet. Skada sig av en dum orsak. Det är inte rätt.

Varför sker det här? Vad är det för tillstånd jag hamnat i? Jag blev påminnd om hur riktigt dåligt jag har mått av hur jag ser ut i ansiktet. På höstlovet har jag blivit påminnd om hur fabulöst mobbad jag blev i mellanstadiet. Innan det påmindes jag om allt det dåliga som hänt med Hassan. Även jättegamla saker. Saker jag inte tänkt på bra länge. Inte ens det senaste har jag tänkt på.... Äh, jag tänkte nog aldrig vidare på det.
Men nu. Nu skall allt kastas på mig, och varje fredag när jag släpper allt vad skola heter så kommer såna tankar fram, och jag är nedstämd, insjunken i mig själv, och man kan hitta mig gråtandes någonstans. Det dödar mig. Jag brydde mig ju inte längre.

Är det här helvetet? När man märker att man inte kan räddas?

Det tycks bli nya händelser varje vecka nu. Kanske dör jag snart. Livet spelas upp succesivt. Skulle det "visas" en dålig händelse en gång i veckan så dör jag ju inte inom en SNAR framtid iallafall, var så säker. Undra vad nästa grej blir. Min hemsituation har ju redan gåtts igenom för mig.


Det är märkligt att man tycker sig höra mindre, tänka mindre av att sluta sina ögon.