Några tack

Under några dagar har jag kommit på saker jag vill skriva här, men som jag visste att jag skulle ha glömt bort när jag väl hade tid för att skriva. Nu. Eller har jag tid? Jag har läxor till i veckan. Fyra stycken. Liksom förra veckan har vi en stor artikel vi skulle skriva om till en notis. Den här veckan 500 tecken, istället för föregående veckas 700. Torsten och jag träffades och snackade lite läxor. Har man otrolig tidspress på sig är det inget trams - man fokuserar till max, och då blir det bra. Man stänger av allt annat. Precis så var det ju förra veckan, då jag blev klar på tio min, kanske 15. Vi har två texter att läsa, och en av dem (s. 100-118) skall jag presentera. Det är jag otaggad på, då jag för andra dagen idag har huvudvärk, och haft en ledsam kväll.

Tills på onsdag skall jag ha skrivit om mitt reportage, samt layouta det i InDesign. MEN CP. Jag behöver ta kontakt med en dietist för ett bättre reportage, men systemet är stjärtupplagt. Textsamtal äger rum på fredagar, och man har inte ens en möjlighet att fixa något på helger. Att ta kontakt med myndigheter, privatpersoner och liknande GÅR ju tamefan inte ens. Så nu har jag cp-kort tid på mig, och troligen kommer det inte gå. "Hej, jag behöver en intervju med dig, kan du idag eller imorgon. Ja, endast dessa dagar." Hur ofta lär det hända liksom? Aja, ett försök skadar ju inte. Fast nog behövs det två försök allt.

Mina tack går till:
1. Bästa Marcus - han vill verkligen veta hur jag har det. Har han fått nys om ett problem hör han hur läget är, och får han inte kontakt med mig ena dagen gerhan sig inte. FAN VAD HAN BRYR SIG OM SIN FRAU K. Tydligt som fan ju.
2. Kusinen Carolina/Ina - hon kommer alltid ihåg vad jag säger från gång till gång. Hon lyssnar ju verkligen. Det är inte löst prat om skola och kärlek, bara för att det hör till. Hon VILL veta. Skillnad är fan vad det är.
3. Vännen Jonas/KTH - inget blogginlägg av mig undgår honom. Det känns fel att kalla honom "trogen prenumerant" då det låter så formellt, men varenda ord stämmer. Ok, han är inte den enda, men då och då får man SMS om att han läst den, undrat lite, hoppats på bättring, och sånt som en bra kompis gör. Faktiskt så får det mig att känna mig speciell.
4. Min farbror Patrik och min morbror Torbjörn - varenda gång vi ses kallar de mig snygging, sötnos, gumman... "sånt". Jag tycker om att höra det. Jag vill hellre skaka hand med mina släktingar än krama dem, men de säger att de inte accepterar det - med ett leende. Först kände jag mig orespekterad, men nu inser jag andra saker. Ser det hela positivt.

Jag tar och skriver mer om ett tag, för härnäst är det Hål i Väggen, Parlamentet och experimentera med Violas hår som står på menyn.

PS. Julia är grym på tårtor. PUSS PUSS PUSS. Du borde bli konditor, det är som mamma säger. Man skall alltid ha en i familjen som kan baka på riktigt. Damn.