Som på beställning

Pappa och jag tittade på Hancock igår. När den var slut berättade han om morgondagen, att vi skulle sticka till Östra Ryds Kyrka vid tolv, och att han hade beställt solsken. Som på beställning såg jag solen skina genom mina tvålagersgardiner på morgonen (jag somnade om, men jag förtjänade det nog).

En fader, två systrar och en farmor hade jag med mig till kyrkan. Sol har blivit vanligt just den här dagen när man besöker gravstenar, men vistelsen blev den första på några år där jag faktiskt grät. Tidigare år har jag velat gråta, SPEC '06, då både min farfar och morfar gick bort, men jag unde inte få ur mig något, och på grund av detta kände jag mig självisk. I torsdags dock (som var en jobbig dag på alla sätt då jag bröt ihop för mycket saker som farit mig illa - mer om detta i ett framtida inlägg, om jag kommer ihåg det) var, vad jag kan minnas, första gången jag grät över morfars bortgång. Inte ens på begravningen fällde jag tårar. När farfar dog grät jag ohejdat, sprang hemifrån, var ute om nätterna och grät för att inte väcka resten av familjemedlemmarna. Jag grät för att jag önskade jag hade träffat honom oftare, jag grät för att jag hade sett min pappa gråta. Jag vet inte om jag gjort det någon gång i mitt liv innan den dagen.

Morfars död blev ett tragiskt scenario; en onsdagmorgon satt jag på mitt golv, lutandes mot garderoberna och fixade håret inför skolan. Det visar sig plötsligt att mamma åkt hit och står i min dörr. Hon berättar att morfar gick bort för några timmar sedan (vet ej om det skulle ha klassats som morgon eller natt). Jag skulle ha åkt till honom, där han låg i Östra Byle, efter skolan. Vårt sista samtal var för två dagar sen, då vi pratade om mina betyg. Jag berättade hurdana de var - han hade alltid velat veta det. Efter det grät jag aldrig. Jag grät inte när jag pratade om det. Jag berättade det för fyra nya kompisar, kallade Snygga Kläder Efter Jobbet, Nigga Slave, Lange och Marcus. Lange lovade att mitt humör skulle ändras till det bättre, vilket det gjorde, för jag minns att jag i skolmatsalen skrattade så att mjölken rann ur näsan (det blev Marcus första intryck av mig, så på den vägen blev det).

Som på beställning hade jag nu i torsdags, några dagar innan kyrkogårdsbesöket, börjat gråta över detta, och det utlöste nog samma sak idag också. Det var bra. När vi åkte därifrån träffade vi Torbjörn. Det är min morbror.

Istället för att vara ute och göra något i det fina vädret höll jag mig inomhus och gjorde vettiga saker där istället; sortering i skafferiet, matlagning, rumsstädning. Angående rummet är det synd att det inte kommer märkas någon skillnad utöver hur rummet brukar se ut när det är städat, då det bara är lådorna under sängen och på garderoberna jag tar itu med. Däremot kommer det kännas.

Diskuterade ommöblering med pappa också. Jag kan dock ha ändrat mig tills dess jag blivit klar med städandet. Imorrn skall vi ut och motionera. Skall försöka klämma in en tripp till centrum och skolarbete också. Två och en halv vecka har vi fått på oss att göra ett samhällsreportage. Tisdagkväll skall det vara färdigt - Ellen Kaiser har inte börjat, och klockan har blivit söndag. Slapphet beror det inte på - jag har ju jobbat som en tok.

Imorrn skall jag summera lovet, blir toppen.