Är du okej?

Det kan säkert se kul ut när Ellen Kaiser åker ned för isen med hala skor och Emil Kent Medén håller tag i väskan och åker bakom. Detta skedde dock bland massa buskar och träd, så ingen märkte nog något. Inget skratt utdelat.

På pendelstationen möter vi sex kompisar som vi åker till stan med. De flesta av dessa skall syssla med radio, och jag och Kentiz åker iväg och utför ärenden. Det där saltet jag nämnde i det tidigare inlägget mår jag värre och värre av. Magen kurrar och värker så att jag får svårt att gå. Jag stapplar fram och måste hålla ena handen på magen, och det slår mig att jag ser ut som en gravideo, och då Kentiz höll tag i båda händer och armar hela vägen så skulle han vara fadern. Hehe, ajo.

När jag inte står ut längre drar jag och skiter. En långsam kö, och massa östasiater i kassorna. Bara östasiater i kassorna faktiskt. Diarré är mysigt. Oftast smärtfritt. Nog om det. Det blev inte särskilt lättare att gå dock. Att köpa det vi skulle köpa gick bra ändå.

När vi sprang runt på Mariatorget och letade efter en speciell tebutik skedde något väldigt ovanligt. Kent bad mig stå intill en vägg och vänta medan han sprang (det är snällt att han skyndar för min skull) längst upp på gatan och letade. Medan jag står mot väggen och ser besvärad ut kommer det förbi en medelålders man med ett flickebarn på sex-sju år.
"Är du okej?" "Är det säkert?" Mitt hjärta smälte, och med lycka i ansiktet berättade jag det för Kent när han kom tillbaka. Då berättade jag även om en äldre herre som jag hjäpte genom att hålla upp ett lock till en sandlåda. Vi småpratade om Mariatorget.

"What do you know, there IS life on this planet."

Målen var uppnådda. På blå perrong väntade vi på tubben mot Hjulsta. Vi tänkte att vi skulle kramas hejdå tills tunnelbanevagnarna rullade in. De kommer inte. Då passade det bra att säga "å så gåre ett par dar". Förskräckligt roligt, och det är inte alltid jag skrattar óch kramar någon samtidigt. Inte heller stillastående bland alla negers som inte kunde rubba oss med deras hastiga gångstilar åt höger och vänster.

Mötte upp Mitra som träffade Howlin' Pelle på Hornstull (hon ringde mig direkt för att berätta att hon träffat någon som jag avgudar - hennes korrekta ordval). Alla råkar vi ut för saker i Stockholm, gotta love it. Vi tar ett snabbtåg till centrum och köper lite till ett projekt. Nästa vecka kommer bli fullspäckad av människor som strålar i sin glans.

Nu skall jag sitta vaken tills jag har skrivit den där radiokrönikan. Tacket för det skall gå till Frössmans vilja att förgifta mig, Juden som kallade mig feg om jag inte gick med på det, Stinas idé till att berätta det, Mitras medhållande till detta.

Åsa Karlsson, jag ser upp till dig. Du blir gladare snart. :)
Frössman med.
och jag med.