Kent-kontakt

En vecka utan mänsklig beröring (Viola kramade dock mitt ben någon av de sjuka dagarna).
Tack Emil Kent Medén för årets bästa och tajtaste kram hittills.

Åkte till skolan trots allt. Bengiz har tydligen mailat mig och bett mig ta med kameran. Kände inte till det här, men så bra att jag tog med mig den då.
Den första jag såg var Bengiz. Stiniz kände inte igen mig. Anders/Bobby sitter bara och stirrar. Juden såg förvånad ut. Ia och Athina gjorde inte mycket väsen av sig. Åsa trodde inte det var jag först. Stod och tittade lite först. Moa sade ingenting. Hon konstaterade nog bara att jag har tagit hennes plats i RAN.

Alla sitter och redigerar sina Enochs. Inte jag. Amalia är ju inte här. Arbetet skall vara färdiginspelat och slutredigerat imorrn eftermiddag. Jag bryr mig inte riktigt, om jag skall vara ärlig. Kan göra det senare, och jag överlever.
Vill bara bli frisk just nu.

Annica glider in och säger ingenting. Hon kommer med Emma som tror att jag haft vinterkräksjukan. Kent tar med mig därifrån och går upp till Arken. Mitra skriker Käse så jag fick svårt att andas. Kastar sig på mig, och jag märker av att jag är sjuk trots allt. Sen ser jag Frössman bara stå där och vara glad och tyst, som den tre år äldre killen som faktsikt vet. Sen fick jag en kram. Vi kollade på Indisk film och sedan åkte jag hem. Emil och Mitra hade tonvis med skvaller som fick mig att tro att jag varit borta från skolan i en månad.

Imorrn kommer man när man känner för det. Jag har ingen aning om när. Är så trött på skolan. Jag var inte redo, dfet märkte jag idag. På fredag går jag inte. Sen helg. Bra. Kan friskna ordentligt kanske.