Vi är ingen hemlighet

Den här känslan som jag har är inte min. Den blev kvar, är den din? Den smakar som du.

Från tolvslaget och fram till tre på natten pratade jag med en vän från Näsbydalsklassen. Då var han bara en kompis och nästintill granne, men nu har han blivit min vän. Han säger att jag är hans vän, och jag är glad att han är bor nära, och vi kallar honom Mossberg.

I samma veva som vi höll på att säga hejdå (kanske vi halv två/två) lyckades han nämna att Empo (en annan därifrån och Hassans bästa vän) sade någonting om det. "Det" refererar till att jag och Hassan gjorde slut. "Men han sade inte något stort och mäktigt. Gå och lägg dig istället.." - Jag kan inte sova nu. och vi pratade och pratade. Kanske är jag så nedtryckt att jag inte förstår att jag är värd att prata om? Att jag och ett förhållande med mig faktiskt var viktigt för honom och att han behövde säga det till någon, att det inte fanns på riktigt längre. Men att Mossberg nu vet. Är det så märkvärdigt att hela gamla klassen skall få veta (det visade sig sen att alla vet om det som skedde förra året intill min 19-årsdag). Jag kunde inte förstå. Allt började dunka, jag som trodde jag var iskall.

"Det är väl ingen hemlighet? Att ni var "det där paret" i högstadiet visste alla. Båda ni är ju en del av alla oss, ås man har engagerat sig."
Det är som om man var 13 och skrev på ett kontrakt om att man ville bli informerad. Som att få mail från en hemsida man inte trodde man var medlem på längre. Det går inte att avsluta mailutskicket. Man vill inte öppna mailet heller, inte veta för mycket - kanske finns avslutningsknappen där. De kanske har lagt till en sån.
Varsågoda att klicka, så behöver ni inte veta något mer.

Jag trodde inte Mossberg ville veta något. Jag skulle förgifta honom, trodde jag. Tror jag om alla som frågar. Inte nog med att jag inte är den som snackar om detta frivilligt i de allra flesta fall, men inte kan jag öppna mitt illaluktade gröna hjärta (jag fick det utbytt mot det i burken).
Vad jag insåg inatt var att det är ingen annan än jag själv som jag förpestar. Det är jag som får en injektion varje gång jag för det upp i mina tankar.

Han fick veta att jag inte pratat om det sedan det hände. Jag hade glömt bort det en vecka efter det hände. Jag tvingade mig själv till det. Ville inte att det skulle bli som en annan av gångerna, då jag sjuknade in i allvarlig deppression och blev illa behandlad av alla. Nu fick han veta mer än någon annan kan gissa sig till. Men det lättade inte. Varför måste jag ha stunder nu när jag är förbannad och se snabba flashblacks så fort jag blundar? Det finns ingen relation som har producerat så mycket ånger. Jag har aldrig känt så här i något annat sammanhang.

Jag går bakåt i tiden. Stunden innan jag somnar handlar om äldre och äldre minnen från när jag började lära känna dig. Jag ser sådant. Jag kan inte känna efter om jag ser ljust eller mörkt på det. Jag kan behöva prata med huvudpersonen i fråga. Så kanske jag vet. Vet lite mer om allt det jag skrivit. Han skulle ju också få veta en del. Han skulle inte få ut poängen om han läste det här, och det är bara så jag skriver. Men han skulle förstå om han hörde mig säga någonting. Men det kan jag ju inte.

Den gången jag pratar med honom skulle jag säga saker jag inte själv visste. Det är så mycket som kommer fram just då.
Låg inte vaken lika länge som jag hade föreställt mig, hade nog somnat innan fyra iallafall, men jag trots det hann jag ändå smälta all denna påminnelse, och jagv isste att dagen imorrn inte skulle vara för jobbig på det mentala, för jag släpper sådant där så fort numera. Lika fort och oväntat som jag tappar saker helt utan vidare.
Jag tänker och blir bara sur på oss båda. Men släpper det nån timme efter.

Jag kanske borde undra om det finns någon vits med att låtsas som att jag har glömt. Tydligen blir det ju sanning efter ett tag.