Frukost i mörker

Säger det igen; det är dumt för mig att sova mycket. Innan klockan elva hade jag somnat och vaknade av den ringande telefonen klockan fem. Då är jag svinigt trött och drar mig till kvart över sex. Hade visserligen ingen plan att göra mig "snygg" (snygg blir jag ju inte, det vet alla) så det var bara ned, göra frukost och äta upp den. Hela huset är släckt som vanligt.

Det som fick mig att till slut kliva upp ur sängen var ljudet av min lillebrors öppnande sovrumsdörr. Jag synkroniserade lite med honom. Orkade han gå upp orkade jag gå upp, det var lite så. Han var dock inte på nedervåningen när jag var där, så jag kokade min gröt och gjorde mina mellanmålsmackisar i ensamhet.

När jag bär in allt i matsalen kommer han in och sätter sig vid matsalsbordet. Han har inte tänt rummets lampa, och han sitter böjd över bordet och gömmer huvudet i sina armar. Jag börjar äta och dricka min anorektikermjölk, och emellanåt hör jag honom snyfta. Det fick mig att inte tända takets kristallkronor, men jag bad honom inte att berätta vad som är fel.

Förrän nu hade jag aldrig ätit frukost på det mörkbruna parkettgolvet med ryggen mot den ljuslila väggen, med Gabriel intill min axel. en axel gör ju allt att känns mer okej.
Kanske drömde jag den där morgonen. Bra var den iallafall.

...Tills jag kom till skolan. Könsläckan jag märkte att jag fick på morgonen gav av sig värkar.
När vi tittade på dokumentären om Lasermannen jämförde den med boken låg jag på golvet utan någon som helst glädje, bortsett från Frössmans hand jag fick hålla i.

På lunchen var jag så ofantligt nere och jag ville ju egentligen böla eller bara sitt aoch hålla käften och stirra in i väggen (hade ju gått fint eftersom jag ändå inte ville äta). Jag tänkte att om någon av Käse frågade om jag var det va rjag var nere över så skulle jag svara - men bara om de frågade. Jag ville itne säga något frivilligt. För en gångs skull.

Men de frågade aldrig. De trodde att jag var svag på grund av smärtan. Fast smärtan hade domnat, men den bidrog dock till att jag inte var pratglad.
Älskare. det går aldrig att se att jag är sorgsen.