Måndagsprat vecka 9

Åså går det ett par dar, och en arbetsdag med nio timmar är över. Önsketänk, om några timmar är den över, och jag har faktiskt fått sitta ned idag. Jag får ju gå hem när jag vill, och det är rätt lockande att dra nu eftersom jag befinner mig i klimax av min förkylning.

Jag räknade ut vad jag skulle tjäna under bara den här veckan, och det tillsammans med det gångna februari är en summa jag inte säger nej till. Det är det bästa med lov – jag kan jobba då. En månad som inte har lov är januari, och angående det delar jag med mig av något surt.

Lönesystemet på den här arbetsplatsen har blivit aspuckat: Februarilönen får jag inte se ta på förrän första april (så det blir tydligen att vänta med mobilköpet. Fan, jag står knappt ut utan grannskogen!) Well that sucks, but you don’t care.

Den lön jag får härnäst (första mars) är alltså för det jag jobbade i januari – en månad utan lov och två veckors sjukdom. Jag tittade efter hur mycket jag hade varit här. Dum-dum-löjligt är vad det är, för det rör sig bara om två tillfällen.
Hugabuga.

Det gäller att blicka framåt=min hemmakväll. Inte träna när man är förkyld. Jag skall städa undan februaris problem ur mitt rum, efter det kan jag planera fotoutställningen. Om jag orkar, för jag kom på att jag skall städa regelbundna veckostädningen också.
Skall jag säga herrå till sömnen redan nu kanske.
Herrå.

...FAST! Jag får börja nio istället för åtta nu i veckan om jag vill det.
Nej jag vill inte det, men jag kan behöva det.