Dagsplanering är livet

Det är roligare att klättra över hinder i skogen och akta sig för att snubbla än att gå en väg som river upp sår, tvingar en att tänka på saker.

Hoppa runt i skogen borde man göra oftare. Jag gjorde det så ofta så ofta när jag var liten, och då var ju allt bra. Utforskningsarean nummer ett. Jag valde motionsspåren norr om Gribbylund. Jag gick förbi stället där jag stod bredvid en älg när jag var liten (och fatta hur liten jag måste sett ut atm!) och kom efter en stund till ett skyddsrum jag var vid jättemycket när jag var liten. Massa stunder har man lekt alla skogslekar där, för att inte tala om de gånger man lensat skogen på svamp. Man skall vara först och bäst.

Det var härligt att klättra upp på taket av skyddskratern. Utsikten var jättevacker. Lavettgränd uppe på berget till höger, Löttingelunds åkrar framför mig (med Hattstugan i fjärran) och till Höger gick det nog att se bort till Täby Kyrkby. Bakom mig var grymtvacker skog. Jag glömde bort promenaden helt och gick bara fram och tillbaka över taket. Att grön är favoritfärgen gjorde allt ännu snyggare. och vilket djup. det tar aldrig slut. Dessutom kunde jag stå där och känna mig obevakad, som aldrig annars.

Jag var så för mig själv. Jag gör det igen. Lättare att vara för sig själv när det är finare väder dessutom.
Vägen fortsatte som en brant backe ned, och jag visste vart den skulle gå, för jag har gått vägen så många gånger, jag kan varenda sten i skogen.
Men jag måste ju ha något kvar inför morgondagen.
Dagsplanering är livet.