Som vanligt blir det extra mycket hej på måndagar

På en bild som är 13 år gammal ser jag en Mannen med hatten som har rödbrunt hår och en liten jag som är svinkort och har spikrakt hår. Måste vara en jätterimlig känsla att tycka att den är urgammal, och lika rimligt är det att redan fem timmar efter att vi sade hejdå i måndags sakna honom väldigt mycket. Ensam som jag är tänkte jag att jag skulle somna med den där vita hunden med grå handduksmantel han gav till mig, och jag somnade.

Tidigare den dagen bakade han och jag negergubbar. På fatet gjorde vi ett fält där alla negers låg ned (vissa fick inte ha alla kroppsdelarna ihopsatta). Vi gjorde människor med pärlsocker på också - de vita, som fick stå. Lite gravstenar gjorde vi också. ÅH HERRE vad kul det är att leka. Jag kan aldrig känna mig vuxen med vissa.

Senare. Vi klappade hästar som promenerade förbi - och med tanke på var han bor är det ju väldigt rimligt. Som vanligt busade vi även ute på gatan och väntade på att hans granne Kent den paragrafiske skulle ställa allt till rätta. Ha, haha. Sen blev det strömavbrott, och det var som vanligt väldigt häftigt att inte höra någonting annat än sina andetag.

Dagen blev ju bara bättre - när jag är på väg hem därifrån springer en kompis emot mig som hade klivit ur bilen länge fram för att han fick syn på mig. När jag sagt hejdå cyklar ännu en vän förbi, som dessutom är ursnygg. Vi pratar tills det kommer en man som plockar upp mig i bil och kör hem mig. Nrä vi sitter och fikar ploppar det upp ännu fler bekanta ansikten.
Jag hade inte beställt det här, jag fyller ju inte år eller nånting. Fast sen blev jag illa behandlad om natten så det jämnade ut sig den här dagen också.