Lazo Sadik

Vi går in på titeln direkt: Lazo Sadik var en gång i tiden en tjej som gick i högstadieparallellklass. Eftersom hon bodde i Gribbylund satt vi ofta på samma buss och lärde känna varandra på bland annat det sättet. När det blev julavslutning i sjuan kändes det som om det var sista gången man såg henne, då hon nämligen skulle flytta till Kista. Si så där en fyra år senare insåg jag att jag nog aldrig mer skulle se henne, och på riktigt (fast samtidigt lite strunt samma) kändes det när jag valde att inte flytta över hennes nummer med de andra, häromveckan - hon hade förmodligen inte samma nummer kvar. 8-P

Men så en dag som den regniga måndagen denna vecka, när jag tillsammans med min mor var inne på Vi vid DN-skrapan för att bland annat köpa frysta jordgubbar och ananas, såg jag henne. Vi hade betalt våra varor och var på väg ut ur butiken. Precis som vanligt blir man erbjuden något av ett gäng försäljare strax innan utgången. Den här gången var det fiskolja, och eftersom jag inte har något behov av det tackade jag nej till henne, och när jag gick ut därifrån flög en snabb tanke genom mitthuvud: Hah, det där skulle kunna vara Lazo Sadik, hon borde ju se ut så där nu, 6½ år senare. Men ofta liksom, hon skall ju hänga i Kista, inte jobba som försäljare på Kungsholmen.

Knappt en meter utanför butiken hade vi gått (tror till och med att vi fortfarande stod så pass nära att dörren inte gick att stänga) tills jag hejdade mamma och bad henne att gå in igen och se efter vad den ursnygga försäljaren med fiskoljepaketet hette. Hon tar ett kort varv inne i butiken och frågar sedan vad hon heter (hennes namnskylt med foto var väldigt liten). "Lazo heter hon", får jag till svar, och jag sätter handen för munnen samtidigt som jag öppnar den, och tänker "nu eller aldrig". Inte fan visste jag vad jag skulle säga, men klart som fan att jag gick in och snackade med henne. Kände igen mig gjorde hon, och det gjorde det hela asnice. Hon bor kvar i Kista, har läst ekonomi och juridik, och har fortfarande håret likadant slingat som när hon var 13 - däremot rakare hår och längre.

Det var grymt iallafall. Jag tycker det är väldigt mycket av en gamla vänner-period nu; Jessica Krantz i lördags, Lazo Sadik i måndags, och en tjej kallad Annika Axelsson i måndagskväll, då det var sista studentskivan för i år. Jag kom dit med Törnros (vi hade klätt oss matchande i neonoranga overaller med reflexer, utstickande solglasögon, tofs mitt på huvudet, samt i princip likadana diadem), och väl där trodde jag att jag skulle känna max fem (faktiskt) - men icke. Minst 15-20 pers var det. Det bästa där var ju när jag var ute och tog luft kom folk ut och sade att de saknade mig på dansgolvet. Raggade på Unge Herr DJ gjorde jag ju förstås = han spelade några Håkan. Studentskivesäsongen avslutades med att jag stod på en bänk jag gjorde till min scen, lekte att jag var Håkan (i orange kokhet-värmegivande overall), och sjöng mig hesare än vad jag redan var till RAMLAR.

Nu vet jag hur det känns att ha folk framför sig som dansar och sjunger med när jag sjunger om hur dålig jag är, och älskar att jag sjunger det så glatt för att visa att jag inte tar illa upp över mina misslyckanden.

Så är det ju med många av Håkans låtar - en av många anledningar till varför han behövs.