Barndom

Förra inläggets innehåll har gjort att jag börjat se min barndom som en mörk. Men det är ju så fel. Jag har haft de roligaste syskonen, de mest lekfulla föräldrarna, haft massvis med grannar i min ålder som man gick över till stup i kvarten. Min barndom var en trygg, och då var ju iofs huset så jävla classy. Och trädgården sen. Jag skall inte börja beskriva, för jag kan så många positiva ord att det kan gå överstyr. Sen ba sket det sig, i och med mina föräldrars skilsmässa. Anus. Jag var tio år när jag hade mina första självmordstankar (fast det var ju iofs p.g.a. hur det var i min klass).

I princip kan man säga att jag aldrig kommer att få bo i det där huset när det är ”ordentligt”. Vem tycker inte att det är sorgligt? För mig är det det mest sorgliga jag vet. Mer sorgligare än att jag gav upp all kärlek/”lät” mig ta illa så upp på grund av en grabb jag ändå lär ha glömt om 10 år, om det fortsätter så här. Eller förresten. Jag kan aldrig glömma. Särskilt inte dig. Vafan är det jag sitter och skriver. Var är överstrukningsknappen…