Loke

Jag stannade kvar efter skolan för att diskutera radiomagasinet med min grupp (Amalia, Ia och Anders), men höhö, när jag gled in i RAN där de satt var de i full gång med att göra sina resereportage färdiga, och självklart skall det prioriteras, jag tänkte inte mer på det. Jag satte mig och väntade på att några andra grupper skulle bli klara med deras möten så jag kunde få sällskap. Korrekt. Mitra sticker in sin kropp i datasalen och sätter sig framför. Hon lirar Spotify, så det blev besvärligt att störa henne medan hon diggade. Kent kom dock som en räddning. Vi satt vid datorn, men gick sen till Loke (rummet med en u-formad soffa och en motionscykel) för att snacka vansinnigt mycket om olika saker, start med att komma i en tvål. Fråga inte mer, för jag tänker inte säga mer.

Vi snackade om bidrag i två timmar, och kom fram till att han nyttjat alla bidrag som går sedan han var 15 år gammal och flyttade hemifrån. Det är så rätt och episkt. det är drygt 100 papp utdelade till honom. Vi jämför detta med att jag har fått lära mig att leva the hard way. Klockrent.

Mitra kommer in och vi håller föredrag för Kent om varför just stockholmarna lever med trasiga själar, beter sig som de är, värderar saker som de gör, och varför det här är högst självmordsbenägenhet. Kent gapade stort och man kunde se att bitarna föll på plats för honom.

När vi var klara var klockan kvart över fyra, och min grupp hade gått hem. Hoppsan.
Kul iaf att Ia hade samma programidé som jag. Din lilla buse.