Vädret och jag

Klockan var åtta på kvällen. Jag öppnade fönstrena i mitt rum för jag behövde vädra. När jag förde undan de många gardinerna blev jag bemött av ett stort snöfall. Snöflingorna var stora som femkronor och syntes tydligt genom varmt gult ljus från alla lyktstolpar, och vackrast var det när snön låg orörd på allt som fanns i dess väg mellan himmel och mark.

Jag tog tag i några veckors gammalt problem och gick ut med det föär att slänga det i den rätta soptunnan. När det är gjort ville jag gå till baksidan av huset för att se huset från den vinkeln. Mitt stora hus och lilla jag. Lutade mig mot studsmattan. Jag glittrade av snön. Musiken stod på och hördes ut genom de öppna fönstrerna.

Jag började dansa - runt på tomten, fram till gungställningen, upp på sandlådekanten, bland alla växter, ut på vägen. Det skvätte på vissa ställen, snön lät på andra. Min tomt är stor, finns mycket för fötterna att röra. Inget bekymmer spelade någon roll. Svåra relationer, konstig ekonomi, dålig familjesits, en kropp som dör - inget av det spelade någon roll, inte när det bara är jag och vädret.
Det var inte annat än passande att den låtrad som hördes däruppifrån var
Nu bäddar snön in vår lilla stad


Där människor förändras men gatorna är kvar - där våra liv är stämplade.
Tunga steg genom slask och grus. Gatstenar håller minnena fast, konserverar vad vi har.