Fotoutställning III

Det gjore väl inget att jag försov mig kanske, särskitl inte när man träffar Hattis på bussen och åker med honm en av två stationer, och sedan under telefonsamtalet under nästa buss får höra vad klockan egentligen här och inse att man inte alls är så illa ut. Det var dags att sluta känna sig dum.

Jag klev rakt in i gympasalen där vi stod och utvärderade allas bilder. När vi kom til min var det tänkt att jag skulle gå upp där och babbla massa strunt. Men eh, jag hade inte räknat med att säga något, så jag mumlade stöddigt fram att mina bilder inte betyder någonting. Fan, det är ju de gör, men förklaringen skulle ingen begripa. Nåväl, jag framförde hur väl jag hade arbetat med dem - jobba med dem åtta timmar, prata två minuter, heja heja. Det var ingen som hade ett skit att säga om mina iallafall. Antingen för att jag är djup och svår eller för att ingen kan något ord bättre än superlativ.

När resten av skolan började ramla in i salen gick vi******* och satte oss på en gymnastikbänk i skymundan - för att ha bra utsikt över vilka bilder som fick mest uppmärksamhet. Allt var ju som vi trodde (skrivet i föregående inlägg), och kanske ännu bättre: Vissa gick liksom varv två för att först få ett helhetsintryck och sedan beskåda mer intensivt - FORTFARANDE stannar de framför vårt snygga plakat med grå passepartou.

Det är inte fel - och ni vet hur jag uttalar det.

Stannade kvar till halv tre idag. Sol och sällskap made me do it. Därefter till stan för att klllliva in på Indiska.
Förresten: Holger, vad vill du mig. Andra lärare, vad vill ni mig. Vecka ut och vecka in: Du ser inte så glad ut. Men nej, jag har inte mycket att vara glad åt, sorry liksom!
Äh, jag vet inte. Kul att man blir sedd, absolut, men bevakad under lektionerna går till överdrift.

******* men gissa vilka två personer jag menar.