Måndagslyx Teil 4

Procedur efter vistelse i Tibble: Ta itu med mobilen. Det innebär att kontakta ett tiotal personer som hunnit höra av sig under tiden jag har tränat. Det är en passande sysselsättning under bilturen hem, under tiden jag lagar middag och när jag äter den.

Ibland njuter jag av att vara sällskaplig. Andra stunden får ingen vara med mig, och jag skall vara jätteifred och tyst och ihopkuren.
Kära redaktion på Kropp och Knopp i Kamratposten - är detta normalt?
Eller det har väl alltid varit så att jag inte haft något emot att vara ensam, och att stå i centrum borde jag inse att jag aldrig kommer ifrån. Jag har väl inte Centrum som ett smeknamn för intet (och ok att det kom från monopol, men faktum är att det finns ett samband).
Ändå känns det som att jag vill gömma mig under en palm eller tunna och vara ifred. Varför har jag på känn, liksom anledningen till varför så mycket annat ändrats med mig ett år tillbaka.
Kris kris potatisgris, eller hur var det nu.