Måndagslyx Teil 3

Ellen, det finns en sak jag vill säga till dig. Dina 19 år är snart förbi, och jag vet att du inte är den som haft den lättaste uppväxten.

Pappa håller mig kvar inne i bilen på garageuppfarten. Han pratar. Han pratar MED MIG. Periodvis trodde jag att jag drömde. Jag koncentrerade mig på att inte tänka på allt jag skulle hinna göra innan läggdags - jag måste lyssna på det här.

Det här är allvar och det sker på riktigt. Sitt kvar. Lyssna. Den här dagen vill han dig något.

Det var så viktigt att jag tänkte på att hålla inne mina taggar. Inte taggarna utåt nu. Jag får kritik, men den sägs på ett annat sätt den här gången. Börja inte försvara dig så fort. Bli inte iskall. Våga titta åt ett annat håll någon sekund, stirra inte känslolöst in i hans ögon som om du inte tar åt dig någonting.

Du måste få dig själv att inse att det blir för mycket för dig, att det du gör med din kropp är farligt.
När du direkt går upp på ditt rum, stänger dörren och sätter på musik, då tar jag det som att du vill vara ifred.
Jag undviker hellre dig. Du är svår att förstå. När du inte mår bra mumlar du och pratar fortare än annars, när man knackar på din dörr låter det som att du är upptagen och irriterad.

[Nedan följer en helt magisk konversation. Jag och min pappa säger mer än två meningar till varandra. Jag skulle tycka det var sjukt intressant.]

- Du är upplyst om att syskon jämför sig med varandra.
- Men ingen av er är lik den andre. Ni är alla oliak individer.
- Ja det vet jag ju, men om vi tar Nicole och Gabriel som exempel - de gör massvis med häftiga saker. De får all uppmärksamhet av dig och mamma, och ala andra ställer massa intressanta frågor till dem.
- Men du väljer att gå i skolan, utbilda dig, fixa hela den faderullan först, och det är inget fel i det. Du tar tag i alla upplevelser efteråt.
- Men du måste förstå att jag känner mig tråkig. Jag gör ingenting som de gör. Det enda jag har att komma med är att jag vinner tokiga tävlingar. Tävlingar där utförandet är något så vedervärdigt, egentligen.
- Nej ajg kan väl inte direkt säga att jag är stolt över att du häller kiss över huvudet, får ett bilbatteri slängt i skallen på dig utan att du tappar balansen, halsar tabasco och 5 dl absinthe utan att röra en min.
- Det är inte ens tävlingar, men du ser, det där är det enda jag kan åstadkomma. Till ingen nytta. Jag bara bevisar för mig själv att jag är tålig, och så roar jag folk. De blir så taggade av att få uppleva den bild av Ellen Kaiser så många har.
- Du åstakommer mycket, du är bra på många saker, även om man räknar bort ditt fantastiska hårddiskminne och språkkunnighet. Du är så fin med handen. Du ritar väldigt bra, och dina verk du gjort i slöjden och liknande är helt fantastiska.
- Du hör ju själv. Det där är bara skolgrejer. Jag är den alla vill vara när det gäller skolprestationer, men jag gör inget annat. Det är ju tragiskt.
- Ellen, du har inte så mycket tid för annat. Du sysslar med saker som tar tid. Du kan inte hinna med allt. Dina skoluppgifter har alltid varit sådana som tar tid, och extramycket tid när det gäller dig, då du sedan lågstadiet i Myrängen varit pedantisk - det får inte vara sämre än elitpresterat.

Jag ser ju att du mår skit, men du märker inte det själv. Du vill ha så mycket gjort, du har skapat så många måsten, och detta borde inte vara måsten. Du vill inte säga nej till saker, och du har kul när du gör dessa, jag ser glädjen spritta ut ur dig. Men du verkar inte veta hur det tar all energi ur dig. Du orkar inte med någonting, du orkar inte med att känna minsta lilla ens. Du tänker ingenting längre.
- Jag tänker att jag måste hålla mig levande.
- Jag vet att du slarvar med sömnen, blir hemburen av dina kompisar efter i princip varenda gång du varit full, får i dig både det ena och det andra som förgör din kropp, men en 19-årig älskvärd tjej som du skall inte behöva tänka på det du tänker på.

Han undrar varför jag måste göra dessa destruktiva saker. Varför jag inte kan tycka att jag kan prestera annat.
Svar.................Jag påminner mig själv om att jag är levande, när jag märker att jag klarar av både det ena och det andra agerandet. Och jag har ju verkligne fått för mig att jag är odödlig i och med att jag återupplivades. Gud, vilka syner jag såg den stunden. och vad löjligt jag låter sen, men jag förklarar bara varför jag gör som jag gör.

Jag säger åt honom att jag kommer växa upp.
Han varnar mig för att jag kan ha slängt bort det liv som finns efter 30 - min kropp kan vara helt annorlunda jämfört med nu. Den kan vara så förstörd inför det äldre livet. Jag skall vara tacksam för att jag har den starka kropp jag har.
och det är jag.